Artiklar om tidigare liv och regressionsterapi

• Ubåtsmannen James
  Rick Brown är en amerikansk hypnosterapeut. En av hans patienter, Bruce Kelly, började plötsligt berätta om ett liv som sjöman ombord på den amerikanska ubåten Shark. Ubåten sänktes av japanerna under Andra Världskriget och ubåtsmannen James drunknade. Kelly berättar detaljerat och levande om namn, platser och datum. En mycket intressant läsning! Artikeln i orginal hittar du här.

  Här nedanför kommer jag att publicera en svensk översättning av artikeln. Jag lägger ut den vartefter översättningen fortskrider. Vill du kommentera den så gör det gärna via min blogg.

• Amelia nr 7, mars 2003
  Du hittar också en trevlig artikel om regressionsterapi, som publicerades i Amelia 2003.

Ubåtsmannen James' reinkarnation

De som ifrågasätter Tidigare Liv Terapi (TLP) framhåller ofta bristen på information som går att få säkert bekräftad. De ropar ständigt "Ge oss data! Ge oss namn, datum, platser!". Av den anledningen så är det här arbetet en mycket viktig studie. Här har man genomfört en noggrann och metodisk uppföljning, för att kunna säkerställa data som har kommit fram under ett antal regressioner.

* * *

Den 11:e februari 1942, sjunkbombades och sänktes den amerikanska ubåten Shark av den japanska jagaren Amatsukaze. Alla ombordvarande drunknade. En av besättningsmännen var James Edward Johnston. Hans själ verkar ha reinkarnerat igen den 19:e januari 1953, i Bruce kellys kropp.

Under hypnos har Kelly lämnat en klar och livfull bild av sitt tidigare liv som James. Det är väldigt sällan som tidigare-liv-terapeuter får möjlighet att forska kring data som har presenterats av en klient, men James Johnston levde så nyligen att många av de minnen som Bruce Kelly fick upp, har kunnat styrkas.

Dokumenteringar från "Civilian Conservation Corps" [ett amerikanskt arbetslöshetsprogram för män mellan 18 och 25 år, som fanns från 1933 till 1942], den amerikanska flottan US Navy, tillsammans med civila dokument som födelseattest och utdrag från skolregister, bekräftar alla att James verkligen har levat. Dessutom lever fortfarande flera av James' släktingar och vänner, som också har kunnat bekräfta den information som bruce Kelly har kunnat ge under hypnosen.

Jag är en certifierad Hypnoterapeut med erfarenheter av regressioner tillbaka till tidigare liv. Det hela började med att Bruce ringde mig för att fråga om jag kunde svara på några frågor av mera andlig karaktär. Vi diskuterade reinkarnation och vilka effekter det skulle kunna ha på vårt liv idag. Jag berättade för honom att regressioner till tidigare liv är enkelt att utföra och att vem som helst kan göra det.

Amelias alternativa terapi-special

Nedanstående artikel publicerades i tidningen Amelia nr 7, den 20 mars 2003.
(Text och bild är återgivet med tillstånd av författaren Monica Berg.)

Regression - Jag fördes tillbaka till medeltiden

Har jag levt tidigare liv?

Jag vet inte. Jag ligger på en brits, en bit utanför Rättvik, medan regressionsterapeuten Urban
Bergfelt ber mig att slappna av, andas in djupt ett par gånger och sedan stänga av kroppens energiflöde genom att trycka på illusuriska kontaktknappar från fötterna upp till huvudet. För att få mig att slappna av. Därefter ber han mig att jag ska visualisera hur jag går in i en hiss och trycker på någon av hissknapparna som för mig upp dit jag vill komma. Jag väljer fyran, åker upp och öppnar hissdörrarna.
- Vad ser du framför dig?, frågar han.

Ingenting. Absolut ingenting. Bara mörker.
- Titta ner på dina fötter!, uppmanar han mig.

Och då ser jag till min förvåning ett par läderskor i rött skinn, som tofflor, medeltida, sådana som man ser på medeltidsfestivaler. Handsydda. Alldeles tydligt, intill minsta stygn.

Varifrån kommer denna bild? Det känns som att drömma, men i vaket tillstånd.
Och dessa vakna "drömbilder" som jag upplever under regressionen är lika oförklarliga som vissa nattliga drömmar. Hur kommer det sig att vi drömmer om personer, relationer och platser som vi aldrig upplevt i detta liv, och att de känns så förunderligt bekanta?

Därute, på andra sidan om fönsterrutan, ligger ett vykortsvackert dalalandskap, men under mina
ögonlock vandrar jag längs en slingrande grusväg i vårljus, i ett vidsträckt landskap med böljande, bördiga åkrar.
Och några minnesbilder senare: en lekfull bäck lockar med kristallklart vatten någonstans bredvid
vägen. Jag är en ung man med spenslig kropp och smala, vackra händer, som efter en dispyt på gården
där jag arbetade ger mig ut på vägarna. Hemlös, utsvulten, modstulen och orkeslös - men också arg,
ledsen och stolt. Jag är en man som hellre flyr än illa fäktar, även om jag som nu, inte har något ställe
att fly till.

Någonstans på vägen besöker jag en kyrka. Jag inandas lukten av fukt från stenväggarna, det dunkla ljuset från smala kyrkfönster, och tyvärr - ödsligheten. Det finns ingen där som kan hjälpa mig,
och jag stannar inte kvar länge. Det sista jag förnimmer där jag ligger, inbäddad med filtar på
britsen, är iskallt vatten som omsluter min kropp och mitt ansikte... Och jag ser dem tydligt, stenarna som ligger på bäckens botten. En knivskarp minnesbild, lika klar som bäckens vatten, men så är det också det sista jag minns av detta liv. Jag vet inte exakt var, men jag vet med visshet att det är i Polen eller Tyskland. Är det inte underligt?

Regression betyder återupplevelse, och regressionsterapi innebär att man under djup avslappning går tillbaka till händelser i tidigare liv eller nuvarande liv som på ett eller annat sätt är avgörande för hur man mår idag.
Genom att återuppleva desa situationer kan man betrakta och granska dem mera ingående från

ett yttre perspektiv, och därmed tömma dem från de obehagskänslor de väcker.

Med andra ord: regressionsterapins princip skiljer sig inte från vanlig samtalsterapi, men istället för att prata om sitt förflutna för att komma nära det och bearbeta det, så återupplever man det i minnesbilder. Och - vilket är en väsentlig skillnad - även minnesbilder från tidigare liv,
vilket inte vanlig samtalsterapi kommer åt.

Om jag tror på reinkarnation? Inte en aning, men var kommer alla bilder ifrån? Under fyra timmar ligger jag och pratar om allt jag ser bakom mina ögonlock, bilder som sedan kan bindas samman till ett livsöde, pusselbit läggs till pusselbit, om än med tvära hopp i tid och rum (det är inte som att se på video!) och vad jag bland annat upplever är ett liv i Ryssland från landsbygd till stad, från piga till prostituerad. Fragment av färger, detaljer, människor, dofter och känslor, ibland starka - som minnesbilden av mina små, hängande medelålders bröst i en gräll, sladdrig urringning med röda volanger - föga smickrande!

Som i en dröm - fast i vaket tillstånd.

Jag ser aldrig hur mitt ansikte ser ut, däremot kan jag tydligt se vad jag har på mig och känna mina kroppars olika tyngd och dess sätt att röra sig.

Som de tunga steg jag tog som soldat på väg över bergen, på väg till ett krig någonstans på andra sidan. Vi är många som kämpar oss uppför bergskammen i regnet, i kylan, i leran - och jag slinter och faller ner för stupet, om och om igen (Urban låter mig falla minst tre gånger) - tills jag slutligen förstår meningen med att upprepa denna hisnande färd: Jag lyckas aldrig återuppleva fallet ända ner till marken, vilket
beror på att min själ lämnar kroppen innan den krossas blodig därnere.

Hur är det då att dö?

Att dö - tja, det är ingenting. Man är ingenting, man känner ingenting, det är ingenting. Och därför är döden absolut ingenting att vara rädd för. Eller höjder.

Om man får tro mina egna upplevelser där på britsen. Jag vet inte riktigt själv vad jag ska tro.

Kanske är allting bara min egen hjärnas hopkok, ett resultat av livlig fantasi ur djupet av mitt undermedvetna (trist att jag inte kunde hitta på några mer glamorösa liv!), eller så har jag
verkligen varit med om det jag såg. Fast det spelar egentligen ingen roll; jag har bearbetat mina flyktmekanismer, min handlingsförlamning, min stolthet, mitt mansförakt, min höjdrädsla och min dödsskräck. Alldeles oavsett om det verkligen hänt eller inte. På sätt och vis har jag ju genomlevt det ändå, även om jag inte genomlevt det på riktigt, så att säga.

Men jag kan ändå inte låta bli att undra: Var kommer alla bilder ifrån?