Texten här nedan är tagen från en artikel som publicerades i tidningen Amelia nr 7, den 20 mars 2003. Den kompletta artikeln hittar du via länken till vänster.
I menyn till vänster hittar du också ett mycket intressant fall, där man kunnat leda en berättelse om tidigare mycket nära bevis. Läs om ubåtsmannen James Johnston!
Jag har också samlat lite intressant litteratur under rubriken med samma namn. Kanske du hittar något intressant där?

Amelias alternativa terapi-special

Regression - Jag fördes tillbaka till medeltiden
I ett djupt avslappat tillstånd - som i en vakendröm - ser Amelias reporter sitt tidigare liv som piga, soldat, sköka. Liv som hon själv har levt? Var kommer annars alla bilderna ifrån?

Har jag levt tidigare liv?
Jag vet inte. Jag ligger på en brits, en bit utanför Rättvik, medan regressionsterapeuten Urban
Bergfelt ber mig att slappna av, andas in djupt ett par gånger och sedan stänga av kroppens energiflöde genom att trycka på illusuriska kontaktknappar från fötterna upp till huvudet. För att få mig att slappna av. Därefter ber han mig att jag ska visualisera hur jag går in i en hiss och trycker på någon av hissknapparna som för mig upp dit jag vill komma. Jag väljer fyran, åker upp och öppnar hissdörrarna.
- Vad ser du framför dig?, frågar han.

Ingenting. Absolut ingenting. Bara mörker.
- Titta ner på dina fötter!, uppmanar han mig.

Och då ser jag till min förvåning ett par läderskor i rött skinn, som tofflor, medeltida, sådana som man ser på medeltidsfestivaler. Handsydda. Alldeles tydligt, intill minsta stygn.

Varifrån kommer denna bild? Det känns som att drömma, men i vaket tillstånd. Och dessa vakna "drömbilder" som jag upplever under regressionen är lika oförklarliga som vissa nattliga drömmar. Hur kommer det sig att vi drömmer om personer, relationer och platser som vi aldrig upplevt i detta liv, och att de känns så förunderligt bekanta?

Därute, på andra sidan om fönsterrutan, ligger ett vykortsvackert dalalandskap, men under mina
ögonlock vandrar jag längs en slingrande grusväg i vårljus, i ett vidsträckt landskap med böljande, bördiga åkrar.

Och några minnesbilder senare: en lekfull bäck lockar med kristallklart vatten någonstans bredvid
vägen. Jag är en ung man med spenslig kropp och smala, vackra händer, som efter en dispyt på gården där jag arbetade ger mig ut på vägarna. Hemlös, utsvulten, modstulen och orkeslös - men också arg, ledsen och stolt. Jag är en man som hellre flyr än illa fäktar, även om jag som nu, inte har något ställe att fly till.

Någonstans på vägen besöker jag en kyrka. Jag inandas lukten av fukt från stenväggarna, det dunkla ljuset från smala kyrkfönster, och tyvärr - ödsligheten. Det finns ingen där som kan hjälpa mig,
och jag stannar inte kvar länge. Det sista jag förnimmer där jag ligger, inbäddad med filtar på
britsen, är iskallt vatten som omsluter min kropp och mitt ansikte... Och jag ser dem tydligt, stenarna som ligger på bäckens botten. En knivskarp minnesbild, lika klar som bäckens vatten, men så är det också det sista jag minns av detta liv. Jag vet inte exakt var, men jag vet med visshet att det är i Polen eller Tyskland. Är det inte underligt?

Regression betyder återupplevelse, och regressionsterapi innebär att man under djup avslappning går tillbaka till händelser i tidigare liv eller nuvarande liv som på ett eller annat sätt är avgörande för hur man mår idag.

Genom att återuppleva desa situationer kan man betrakta och granska dem mera ingående från
ett yttre perspektiv, och därmed tömma dem från de obehagskänslor de väcker.

Med andra ord: regressionsterapins princip skiljer sig inte från vanlig samtalsterapi, men istället för att prata om sitt förflutna för att komma nära det och bearbeta det, så återupplever man det i minnesbilder. Och - vilket är en väsentlig skillnad - även minnesbilder från tidigare liv,
vilket inte vanlig samtalsterapi kommer åt.

Om jag tror på reinkarnation? Inte en aning, men var kommer alla bilder ifrån? Under fyra timmar ligger jag och pratar om allt jag ser bakom mina ögonlock, bilder som sedan kan bindas samman till ett livsöde, pusselbit läggs till pusselbit, om än med tvära hopp i tid och rum (det är inte som att se på video!) och vad jag bland annat upplever är ett liv i Ryssland från landsbygd till stad, från piga till prostituerad. Fragment av färger, detaljer, människor, dofter och känslor, ibland starka - som minnesbilden av mina små, hängande medelålders bröst i en gräll, sladdrig urringning med röda volanger - föga smickrande!

Som i en dröm - fast i vaket tillstånd.

Jag ser aldrig hur mitt ansikte ser ut, däremot kan jag tydligt se vad jag har på mig och känna mina kroppars olika tyngd och dess sätt att röra sig.

Som de tunga steg jag tog som soldat på väg över bergen, på väg till ett krig någonstans på andra sidan. Vi är många som kämpar oss uppför bergskammen i regnet, i kylan, i leran - och jag slinter och faller ner för stupet, om och om igen (Urban låter mig falla minst tre gånger) - tills jag slutligen förstår meningen med att upprepa denna hisnande färd: Jag lyckas aldrig återuppleva fallet ända ner till marken, vilket beror på att min själ lämnar kroppen innan den krossas blodig därnere.

Hur är det då att dö?

Att dö - tja, det är ingenting. Man är ingenting, man känner ingenting, det är ingenting. Och därför är döden absolut ingenting att vara rädd för. Eller höjder.

Om man får tro mina egna upplevelser där på britsen. Jag vet inte riktigt själv vad jag ska tro.

Kanske är allting bara min egen hjärnas hopkok, ett resultat av livlig fantasi ur djupet av mitt undermedvetna (trist att jag inte kunde hitta på några mer glamorösa liv!), eller så har jag
verkligen varit med om det jag såg. Fast det spelar egentligen ingen roll; jag har bearbetat mina flyktmekanismer, min handlingsförlamning, min stolthet, mitt mansförakt, min höjdrädsla och min dödsskräck. Alldeles oavsett om det verkligen hänt eller inte. På sätt och vis har jag ju genomlevt det ändå, även om jag inte genomlevt det på riktigt, så att säga.

Men jag kan ändå inte låta bli att undra: Var kommer alla bilder ifrån?

 

(Text och bild är återgivet med tillstånd av författaren Monica Berg.)