Utdrag ur brev från nöjda kunder

Eftersom den hjälp jag kan ge är av mycket personlig natur, så har jag - som du säkert förstår - inga möjligheter att ge dig några referenser för min verksamhet. Istället har jag valt att dela med mig av delar av innehållet ur några av de många underbara brev som jag får från alla delar av Sverige - och till och med från utlandet!

Tack alla ni, som gett mig glädjen att få ta del av allt det positiva som hänt er!

På det här sättet så kanske de också kan hjälpa dig förbi den oro som är så naturlig att känna, när du funderar på en regressionsterapi, för att ta tag i ditt liv och för att kunna må bättre. Du förtjänar att må bra!

Hej Urban!

Hoppas du har det bra där i stugan! Nu är vi tillbaka efter en underbar helg i vackra Dalarna.

Jag ville bara skriva och berätta för dig att jag är otroligt glad över att jag hamnade hos dig. Jag är ytterst överrumplad av min egen förmåga att kunna se in i mig själv på det sätt jag endast läst om. Sedan när det händer en själv så blir det en hel del att tänka på. Jag är så tacksam för att du guidade mig så proffsigt och lugnt igenom hela "turen" och glad att jag hamnade just hos dig. TACK! ;)

Jag gjorde lite research över vad jag hade dravlat om...Jag vet inte om du minns men Svedala kommun ligger i Skåne län och där finns det en gård som heter Johannesgården. Detta hade jag förstås inte en blekaste aning om! Jag behöver verkligen inte konkreta bevis, så detta - om det nu har något sammanhang - är endast en spännande bonus!

I efterhand, så kan jag säga att mer och mer har fallit på plats och jag har kommit på fler puzzelbitar. Jag minns tex en gammal minnesbild jag hade som barn, av flera kritvita hus, typiska för medelhavsmiljön. Detta har fått mig att fundera ytterligare på "Strandhistorien". En annan grej är att jag alltid haft svårt för den skånska dialekten. Jag undrar, har det något sammanhang? Antagligen!
Igår tecknade jag ner mina "minnen", och det var faschinerande hur lätt det gick att i detalj skissa ner en pigas klädsel från ( uppskattningsvis) 1600 talet. Jag hade inte en aning om hur de kunde tänkas se ut tidigare.

Jag känner en befrielse inom mig själv. Som en inre glädje. En vetskap om att endast ens egna begränsningar sätter fotbojan runt vristen. Jag kan ha gått omkring med en sådan utan att ens veta om det. Där rädslan hade sin boning, har nu känslor av möjligheter och tro på framtiden flyttat in. Det låter ju nästan religöst, men så är det! ;) Dessutom tror jag att jag kan vara på väg att börja tycka om mig själv också. För den jag är, och för den stackare jag varit. Så är det. ;)

Detta vill jag tacka dig för Urban! Tack för insikt, konversation och terapi!

Någonstans har det såtts ett frö om intresset av att en dag, kanske en vacker dag, utbilda mig till något liknande. För jag vet hur jag känner mig och kan jag hjälpa andra till större insikt, varför inte? Men som sagt...vi får se! ;) Vi får se.

Jag lämnar dig för denna gång med en dikt jag läste någonstans. Den är ganska så fin tycker jag!

"Din vision blir endast klar när du blickar in in ditt hjärta
Den som letar på utsidan drömmer
Den som letar på insidan vaknar"
(Carl Jung)

Hej!

Jag var hos dig i torsdags Jag har haft en rädsla för blod och nu förstår jag var det kom från. Jag känner också att något är förändrat, jag känner mig mer vuxen, mer kvinnlig… och det var väl meningen också :)

Med vänliga hälsningar

Hej!

Jag kände redan på bussen hem att det var helt rätt att göra regression och att du var helt rätt person att gå till eftersom jag har svårt att lita på människor. Jag kunde ju bara lägga mig där och flyta bort och du guidade mig väldigt bra igenom liven och plockade bort dom skumma sakerna ur min kropp utan att tycka det var nåt konstigt med allt möjligt i kroppen. Jag andas mycket lättare nu och jag är mer känslig för mina guiders budskap till mig.

Det här året har jag utvecklats enormt mycket och allt har gått så snabbt, jag tycker allt som kommer till mig är lugnt, jag blir inte rädd när jag får kontakt med dom andliga och känner känslor från andra.

Jag är mer fundersam över att jag inte är mer fundersam. Jag vet att jag kan höra av mig om det händer något som skulle komma upp, jag känner att jag inte blir lämnad vind för våg och jag blir glad att du säger det också. :)

Hej Urban!

Jag kontaktade dig efter att ha mått sämre och sämre av en rädsla och olust jag inte kunde identifiera. Mitt liv var ju perfekt, så varför mådde jag dåligt?

Detta med tidigare liv tyckte jag skulle vara roligt, och föreställde mig färgglada scener från medeltiden där jag skulle göra någon sorts tidsresa och samtidigt få hjälp på direkten.

Under din ömsinta och lugnande ledning har har jag ganska snabbt förflyttat mig i en annan värld, det var som att drömma i vaket tillstånd. Efter en del irrande i diverse mörka källare har jag hamnat på en grässluttning. Du bad mig att titta på mina fötter och händer. Det blev en överraskning för mig att se mina fötter, som plötsligt blev mörka och grova. Mina handflator var hårda av slit.

Jag kände mig trött, så trött. Vid sidan av mig såg jag stora stenblock, bearbetade av människohänder, mina händer. Jag insåg att jag var en stenhuggare långt tillbaka i tiden, någonstans i Italien. Jag har huggit sten i hela mitt liv, sten som man sedan byggde katedraler och hem åt rika människor med.

Det kändes inte bra, jag var så trött och utsliten och på väg att dö. Jag ville inte alls uppleva detta!

När jag åkte hem efter regressionen kändes allting overkligt. Jag tyckte inte att jag hade löst några problem och förstod ingenting. Föga anade vad detta var början till.

Några veckor senare rasslade det till och insikten kom till mig. När jag var på jobbet, konstaterade jag att jag kände mig nästan som i min regression. Trött, sliten och utnyttjad. Jag började gråta och tårarna forsade länge. Jag har lurat mig själv under så många år att allt var bra på mitt arbete. Under regressionen har mitt undermedvetna talat om för mig sanningen.

När jag sade upp mig, var lättnaden så stor, att jag var tvungen att sätta mig på golvet, eftersom kroppen i det ögonblicket blev så avslappnad, att benen inte bar mig.

Nu är jag på väg vidare i mitt liv. Allt är inte löst, jag är arbetslös nu. Men jag är inte rädd längre. Jag känner mig levande för första gången på många år.

Hej Urban!

Det var länge sedan vi sågs vid regressionsbesöket [datum] för att försöka bota min bilrädsla. Jag kan dock med stor glädje berätta att jag nu har skaffat bil och kör varje dag utan minsta rädsla. Dock med en stor dos av försiktighet och lugn, men det bör väl varje bilförare göra.

Jag är så glad för att denna låsning har upphört, för det innebär onekligen en enorm frihet att ha bil. Dessutom känner jag mig nu superstark av att ha övervunnit rädsla.

Stort tack för din hjälp!!

Jag rekommenderar din terapi till alla som kan tänkas vara i behov av hjälp för liknande rädslor och fobier.

Hej Urban!

Du är en pärla!

Det kändes nervöst före och omtumlande efter regressionen, men det fick en del pusselbitar på plats.
Jag lyckönskar dig verkligen i din verksamhet och kommer med än större förtroende att rekommendera dig till andra!

Med risk för att verka tjatig vill jag än en gång tacka för din hjälp.

Efter att ha lyssnat på banden igen så förstår jag att du jobbade väldigt proffsigt, när du lät min döda mamma delta i så gott som hela regressionen, eftersom jag hade så svårt att släppa iväg henne.
Jag vill också berätta att jag mår så bra och uppskattar livet på ett annat sätt. Efter att ha gått med sorgflor på under så många år, blir jag nu alldeles varm i hjärtat av t ex trädens höstfärger eller flyttfåglar på rad och många andra självklara saker runt omkring.

Som bieffekt oroar jag mig också mindre än tidigare för olika saker. Egentligen har ju "det värsta" redan hänt mig när jag miste min älskade mamma vid så tidig ålder. Jag tror att jag skulle klara om något annat svårt skulle drabba mig, i alla fall känns det så just nu.

Tack för att sådana som du finns!

Hej Urban!

Tänkte bara skriva några rader och berätta att jag fortfarande mår fantastiskt bra efter regressionen. Även om de första dagarnas känsla av "jag-har-varit-på-väckelsemöte-och-blivit-frälst-halleluja" har klingat av så känner jag mig ovanligt lugn och stabil.

Jag kan numera fokusera på att känna efter vad jag egentligen vill (vilket i sig kan vara nog så pirrigt), i stället för att låta så mycket energi ätas upp av den ständiga oro jag tidigare gick och bar på. Jag känner mig mer och mer ett med det Kinesiska ordspråket "Den som tvekar för länge med att hoppa, blir ofta stående på ett ben". Det finns med andra ord ett och annat hopp som jag förmodligen är stabil nog att göra snart.

Jag vill att du ska veta att mötet med dig gav ett bestående in-/avtryck och jag sänder ofta en tanke av tacksamhet och värme till dig. Ha det så gott!

Det är mycket möjligt att mitt gamla problem är bättre, eller till och med helt borta. Jag har ännu sluppit testa på allvar, men jag har sedan regressionen haft lättare att prata om det utan att älta det efteråt, när jag ska sova.

Men förutom detta, som sannolikt behöver få mer tid på sig, så har jag så mycket mer att vara tacksam över. Jag vet inte om det också är en "bieffekt", men hela jag har varit i någon slags känslokaos den här veckan efter behandlingen. Det handlar om positiva, goda känslor: lycka, glädje, kärlek, ödmjukhet, tacksamhet, medkänsla och en önskan om att dela med mig av värmen som finns där.

Eller är det möjligen det vita ljuset som min hjälpare fyllde mig med? Jag har en känsla av att han är en stark ande. Han hjälper mig, men är inte fullt så mycket en del av mig, som du beskrev det. Han är sin egen!

Ibland kommer tvivlet. Jag undrar om jag hittat på en del. Jag trodde att man skulle se bilder på samma sätt som i sömnen. Mina drömmar brukar vara glasklara, skarpa och i färg. Men här, "innanför ögonlocken" där drömmarna brukar vara, var det bara så där rött som när man blundar. Ändå såg jag bilder, men liksom djupare inne i huvudet, och inte så skarpa. För att kunna svara på dina frågor måste jag varje gång känna efter: hur var det sen, varför hände detta. Som när man koncentrerar sig för att leta i minnet. Tänk om det var min fantasi jag letade i...

Varje gång jag kommer så här långt i funderingarna, så känns det som om jag mist något värdefullt, något som jag vill ha kvar. Tvivlet förintar allt det fina jag fått, och eftersom jag vill ha det fina kvar så skakar jag av mig tvivlet och tror därför det jag vill tro. Men också för att mitt innersta bjuder mig att tro på det. Och slutligen för att de känslor som blivit resultatet, är äkta. Dessutom kände jag mig faktiskt riktigt dålig där jag låg sjuk och väntade på döden.

En upplevelse som definitivt var äkta - och höjdpunkten av det positiva jag var med om - var mötet med min bror. Jag såg honom inte så som han sett ut i livet och så som jag ibland ser honom i drömmen. Han var en ande. Jag minns den överväldigande lyckan och glädjen när vi kramade om varandra. Jag kände det och såg det både som när man kramar en person, men samtidigt också på lite avstånd. Det såg ut som två ljusprickar som närmade sig varandra, som stjärnor fast större. De stannade till på mycket kort avstånd och deras ljus blandades, innan de avlägsnade sig igen och jag slutade se det så.

Tänk om det är just så; att vars och ens ljus (energifält) blandas med den andres, när man kramar en person man håller av? Kanske blir ens ljus "tilltufsat" av fel närhet - artighetskramar - men stärkt och flammande vitt av äkta kramar?

Vill bara att du ska veta att vi alla tre satte stort värde på dig som person också. Tack för allt.

Hej!

Ett par dagar har nu förflutit sedan jag besökte dig och jag kan inte sluta att förundras (och förvånas) över vilken mäktig känsla det är att kunna andas med fria luftvägar, svälja utan att behöva ta sats och kunna borsta tänderna inom vad som kan anses vara en rimlig tid!

Visserligen finns en del av "svirret" kvar i magen, men det är inte längre förbundet med halsen och drar inte åt som en snara för varje andetag.

Jag har också upptäckt hur det är att duscha och tvätta min kropp, utan att behandla den som ett golv som ska skrubbas. Dessutom har jag köpt en present till mig själv... den vackra sommarklänningen som min hjälpare hade.

Tack också för att du vågade finnas där i min gråt. Även det, att förbehållslöst våga låta tårarna rinna inför en vuxen man, var en ny och märklig upplevelse. Visst finns det oceaner kvar som skulle behöva finna sitt utlopp, men det kanske kommer det med, i sinom tid.

Något som dock känns skrämmande och som kommit upp till ytan, är tanken på vilka hemskheter jag själv kan ha gjort mig skyldig till i tidigare existenser, eftersom jag har fått genomleva ett veritabelt helvete i detta liv... Nåväl, nu förstår jag (även känslomässigt) att det inte går att lura sig själv med vare sig mediciner, droger, långdistanslöpning tills kroppen värker, sex, arbete eller någon av alla andra piffiga flyktmetoder jag använt mig av.

Förr eller senare knackar det på dörren och kroppen kommer med räkningen. För min del har den nog knackat förtvivlat i många år och jag vill tacka dig för att du hjälpte mig att öppna huvudentrén. På sikt kommer jag nog att vilja öppna fler dörrar, men just nu ska jag försöka njuta av det faktum att jag inte bara har överlevt, utan att jag faktiskt efter alla dessa år också kan känna att jag lever och andas.

En stor kram och tusen tack för din hjälp!

Hej!

Jag kände att jag ville skriva till dig för att säga att jag tycker du gör ett fantastiskt jobb. Du och de andra regressionsterapeuterna kommer att ha stor betydelse framöver - ni är framtidens själsliga läkare av stora mått.

För några månader sedan vaknade jag upp och såg världen med nya ögon. Jag har under hela mitt liv mått otroligt dåligt och har nog varit en av dem som orsakat att vattennivån stigit på jorden ;-). Jag har varit andlig sedan jag var liten och känt att jag gått genom livet bärandes på en tung ryggsäck som skulle innehålla betydelsefull information. Det svaret som jag sökte finna överallt, visade sig som sagt finnas inuti mig själv och vara orsaken till extrabagaget. Jag hade varit utsatt sexuellt som barn, och antagligen inte bara i detta livet?! Nu har jag äntligen, med änglars hjälp, fått tömma min ryggsäck och fått mitt liv tillbaka. Jag har funnit frid inombords och ser nu fram emot att börja det liv som fråntogs mig.

Jag skulle vilja tacka dig för den information som finns på hemsidan. Den var till stor hjälp för mig, då jag förstod att det finns andra där ute som varit med om samma sak och att det faktiskt finns sådana fantastiska människor som hjälper till att hela andra. Jag skall göra mitt bästa på mitt håll och prata om ditt sätt att jobba. Du får bereda dig på att kanske bli nerringd i framtiden ;-)

Hjärtliga hälsningar

Hej!

Det har nu gått mer än ett halvår sen jag besökte dig en varm sommardag. Jag har fortfarande djupa minnen från det jag upplevde, men har inte haft tid att meditera i lugn och ro. Däremot återkommer jag ofta till det jag upplevde och inser att det finns mängder av visdom kvar i det, att ta vara på.

Jag är glad att kunna berätta för dig att jag inte haft ett enda kraftigt migränanfall sedan dess. Någon gång har jag haft känningar, men aldrig så besvärande att jag inte kunnat bemästra dem med den medicin jag fått. Och jag som tidigare varit invalidiserad ett par dagar varje månad...

Jag har följt min intuition - eller ska vi kalla det min hjälpare - så gott det går. Det har resulterat i att jag nu står inför ett fascinerande uppdrag. Jag har fått chansen att tillbringa våren [utomlands] och arbeta med det jag allra helst vill. Jag känner att det jag gör är rätt och att jag ska följa den väg som anvisats mig. Detta är i mångt och mycket resultatet av det beslut och de insikter jag fick under de korta timmarna under mitt besök. Jag inser att jag har ett uppdrag att utföra och detta är ett steg på väg.

Jag har berättat för många av mina kollegor om det jag varit med om, både här och runt om i landet. Jag har också upptäckt att många människor har samma tankar och känslor som jag.

Ännu en gång ett stort tack för din hjälp!

Hej Urban!!!

...och ett jätte-tack för din hjälp! Jag är fortfarande helt uppfylld av regressionen. Jag har lyssnat på banden och det är ju otroligt hur många nya insikter som jag får av det här! Nu kan jag se henne - min närmsta hjälpare, men jag inser samtidigt att det här egentligen inte är nånting nytt, utan att det har funnits där hela tiden. Det är bara det att det varit i en skugga som nu är borta.

Ja, allt det här känns så himla viktigt, fast jag egentligen inte vet riktigt varför..


Förstår du nu, att jag vill dela med mig av lite av alla de härliga brev som jag sparat under åren?

Jag blir alldeles varm inombords, när jag läser om allt det underbara som hänt! Att jag dessutom vet att jag själv har en del i det, gör det till en lika stor belöning för mig, varje gång jag läser dem...

Som du säkert också förstår så har jag plockat bort alla uppgifter ur breven, som skulle kunna göra att personerna kan identifieras. Självklart är också de privata partierna borttagna. I övrigt är det helt deras egna ord.

Kanske kommer deras beskrivningar och upplevelser att kunna hjälpa dig att fatta ett beslut att kontakta mig. Det kan vara ett viktigt steg för dig, för att må bättre. Du förtjänar att må bra!
Och tack alla ni som skriver och har skrivit till mig! Jag hoppas att ni fortsätter med det. Era ord värmer!